I forna dagars Rom måste den som önskade sig någonting av gudarna först offra någonting till dem, ofta med orden ”Do ut Des” – Jag ger för att du ska ge tillbaka.

Den första läxa som äkta schamaner, häxor, trollkarlar, voodoopräster och andra som regelbundet (sam)arbetar med andevärlden får lära sig, oavsett om det handlar om alfer eller gudar eller sedan länge döda förmödrar, är att visa respekt. Man pinkar inte under fläderträdet för då förargar man småfolket, man ser sig inte om över axeln i dödsriket för då får man skylla sig själv, man håller vad man lovat sina hjälpandar eller sin fylgja och man respekterar sina mer jordiska kollegor. I en magisk världsbild är den synliga världen ett vittförgrenat nätverk av relationer mellan människor, och den osynliga världen består av ett nätverk av relationer mellan olika andemakter. Båda världarna har beröringsytor där kommunikation och transaktioner kan uppstå: Jag hjälper dig och du hjälper mig – ”Do ut Des”.

Den första läxan en häxa borde lära sig är att visa respekt. Gentemot andevärlden och de människor och andra varelser vi har omkring oss. Vi förstår att vi inte kan lära oss någonting, världsligt eller andligt, utan våra lärares tålamod och arbete. Till och med om vi lär oss från böcker så måste de först efterforskas, sammanställas och skrivas av någon så att vi kan ta del av informationen. Vi borde med rätta visa respekt för det arbetet som någon annan har gjort för vår skull.

Den första läxan en häxa borde få lära sig är att visa respekt. Det duger inte att kräva enbart ”Des” (du ska ge) av vare sig andar eller människor. Som häxa måste jag visa att jag är beredd att ta emot lärdomen, att jag är beredd att ta risker, att jag är beredd att offra någonting. Kanske är det därför häxans magiska kniv ska smidas av olika sorters stål såsom meteoritjärn, ångerstål eller en kyrknyckel? Ingen kommer att ge dig kyrknyckeln, du måste visa att du är värdig genom att trotsa djävlar och galna hundar när du smyger dig ut för att stjäla den. Ormen i paradiset gav inte Eva äpplet, hon var tvungen att ta äpplet för att göra sig värdig ormens undervisning. Uppoffringen förädlar karaktären. Om jag bara vill ha ”Des” utan att ge någonting tillbaka blir jag bortskämd och kraftlös, jag kan inte åstadkomma någonting själv. En häxa är, mer än någonting annat, självsvåldig och initiativrik.

Idag, till skillnad från våra förfäder, är vi mätta och friska och välutbildade. Vi lever längre och vi har ett helt fantastiskt läro-verktyg i Internet. Många seriösa häxor och magiska utövare spenderar mycket tid för att söka sig till de ”Innersta Hemligheterna” (vad nu de kan vara) genom att följa fotspår som går från gamla runstenar till svartkonstböcker, från svårtydbara tecken på antika amuletter till medeltidens och renässansens ”Grimoirer”. För den som söker finns det ett spår att följa, och spåret (och de andemakter som lämnar sådana spår) bryr sig inte om nationsgränser eller avgränsningar i tid. Har du ätit äpplet eller tagit facklan från Olympen, och om du har andevärlden med dig, så kommer du att kunna följa spåret, visserligen med möda, och komma lite längre på vägen för varje dag som går.

Idag till skillnad från våra förfäder, är vi mätta och friska och välutbildade. Vissa dagar vill vi få allt serverat i en logisk och klickbar länklista med alla resurser vi behöver utan att göra så mycket arbete själva. Det är ”Des” – Du ska ge. Sorry, no can do. Det fungerar inte på det sättet.

Ett av mina sätt att ge tillbaka är att skriva den här bloggen. Jag vaskar fram material ur många källor och jag följer ledtrådarna från svartkonstböcker till spiritistiska manualer från 1800talet till samtida akademiska källor eller till forntida och moderna mystikers utsagor. Jag spenderar timmatal med att konvertera enskilda fotokopierade sidor från svartkonstböcker till enkelt läsbara filer som sedan publiceras på hemsidan. Och så gör jag förstås ganska mycket arbete själv under ledning av mina osynliga lärare för att täppa igen hålen i materialet eller för att foga samman ledtrådar som är utlagda på olika ställen. Det är ett arbete som tar många timmar. Det är ett av mina sätt att ge, och jag får rikligt tillbaka. Dock inte alltid av precis den person eller andemakt som jag har givit någonting till.

Men viljan att ge innebär inte att jag, eller andar vi arbetar med, är förpliktade att ge ALLT av det vi har. Jag gentemot andra, och mina osynliga lärare gentemot mig, har ett val gällande vilket material som delas, och hur. Jag möter ibland människor som kräver mer, eller som rentav kräver ALLT, utan att visa vare sig respekt eller offervilja. De vill bli matade med silversked utan att göra arbetet själva. De har inte förstått att kosmos synliga och osynliga delar hänger ihop i ett enda stort nät av orsak och verkan. De skolkade på den första lektionen i den konst vi utövar: ”Do ut Des” – Jag ger och du ska ge. Det minsta, men kanske också det mest värdefulla, man kan ge är respekt.

Jag är enormt glad över den kontakt som jag får med andra människor via hemsidan här 🙂 De flesta är fina, goa och generösa människor som jag verkligen uppskattar och har ett intressant utbyte med. Dessvärre finns det också sådana som vill ha ALLT. NU. GRATIS. Utan vare sig tack eller bock. Till dem säger jag: Lär dig lite hyfs annars kommer du inte långt på den här vägen.

Tack och Bock